Shanghai

Det är inte klokt vad dagarna går fort! En hel månad har gått sedan jag var i Shanghai, och idag pluggade jag in kameran i datorn och tittade mina foton från resan för första gången...
Jag tar alltid lite underliga bilder. För det första är jag ingen strålande fotograf, och för det andra tycker jag att det mest intressanta är människor. Främmande människor får man förstås fota med en viss försiktighet och/eller fråga om lov. Jag ska lägga ut mer bilder vartefter, men här kommer några snapshots från staden.

I en stad med 24 miljoner invånare finns det gott om arbetskraft. Bl a dessa städande män och kvinnor som fanns överallt!!! Inte minsta tuggummi fick ligga kvar på trottoarerna längs huvudstråken där vi för det mesta rörde oss.

I Jadebuddhans tempel använde de till och med maskin för att tvätta stenplattorna utomhus. En enorm kontrast till den fruktansvärda misär vi såg utanför templet: tiggare i skaror, handikappade, lemlästade barn och vuxna som nästan kastade sig över oss. Svårt att hantera och hjärtat bara grät när man var tvungen att rädda sig undan dem in i turistbussen. Vi var strängeligen förbjudna att ge något till någon... Och jag kan på sätt och vis förstå varför: samtidigt som vi led så med dessa stackars människor, så visade deras sätt ganska tydligt på att tiggeriet var en business, mer än något annat. Men barnen, barnen: man skulle ju vilja ta dem alla med hem!

Shanghaineserna (vår guide var engelsktalande, och hon kallade sig för det mesta "Shanghainese", inte Chinese) var väldigt coola och snygga, speciellt de yngre. Varuhusen var överfulla med lyxiga varor, till högre priser än här hemma faktiskt: H&M, GAP, Guess -you name it... Vi handlade ju inte så mycket i varuhusen, utan mest i så kallade Copymarkets och på Skrädderimarknader. Hur skoj som helst!

Uniformerade vakter och poliser var ungefär lika vanliga som städare. De var flitiga på att dela ut böter också :-).

Om du vill köpa den här skyskrapan  till höger så kan du ringa 5118 3333. Det står på banderollen mitt på huset. Fast du bör kunna kinesiska, de var inte särskilt engelsktalande av sig. Inte ens taxichaufförerna kunde läsa västerländska bokstäver, så vart vi än åkte fick vi ta med oss lappar skrivna på kinesiska av vår fantastiska guide. Annars hade vi knappast hittat hem än :-).

Detta är vår guide. Vi älskade henne! Hon är trettio år gammal och enda barnet. Hon bor med sina föräldrar och det var de som bestämde att hon skulle utbilda sig till guide på universitetet. Hon kan, enligt egen utsago, inte städa eller laga mat för det sköter hennes mamma, medan hon jobbar för familjens försörjning. Hon gav oss lite gossip och berättade att hon har en expojkvän från en annan stad långt borta. Han är också enda barnet med ansvar för sina föräldrar. Det var en olöslig ekvation med två föräldrapar från olika delar av landet så de älskande fick inte varandra. Inga happy endings i sikte här inte.