Igår kväll fick jag detta supersöta halsband i present av dessa och dessa underbara människor! TACK!
Jag önskar er en helt underbar sommar!
Fler fina saker hittar du här.
fredag 8 juni 2012
torsdag 7 juni 2012
Shanghai
Det är inte klokt vad dagarna går fort! En hel månad har gått sedan jag var i Shanghai, och idag pluggade jag in kameran i datorn och tittade mina foton från resan för första gången...
Jag tar alltid lite underliga bilder. För det första är jag ingen strålande fotograf, och för det andra tycker jag att det mest intressanta är människor. Främmande människor får man förstås fota med en viss försiktighet och/eller fråga om lov. Jag ska lägga ut mer bilder vartefter, men här kommer några snapshots från staden.
Jag tar alltid lite underliga bilder. För det första är jag ingen strålande fotograf, och för det andra tycker jag att det mest intressanta är människor. Främmande människor får man förstås fota med en viss försiktighet och/eller fråga om lov. Jag ska lägga ut mer bilder vartefter, men här kommer några snapshots från staden.
I en stad med 24 miljoner invånare finns det gott om arbetskraft. Bl a dessa städande män och kvinnor som fanns överallt!!! Inte minsta tuggummi fick ligga kvar på trottoarerna längs huvudstråken där vi för det mesta rörde oss.
I Jadebuddhans tempel använde de till och med maskin för att tvätta stenplattorna utomhus. En enorm kontrast till den fruktansvärda misär vi såg utanför templet: tiggare i skaror, handikappade, lemlästade barn och vuxna som nästan kastade sig över oss. Svårt att hantera och hjärtat bara grät när man var tvungen att rädda sig undan dem in i turistbussen. Vi var strängeligen förbjudna att ge något till någon... Och jag kan på sätt och vis förstå varför: samtidigt som vi led så med dessa stackars människor, så visade deras sätt ganska tydligt på att tiggeriet var en business, mer än något annat. Men barnen, barnen: man skulle ju vilja ta dem alla med hem!
Shanghaineserna (vår guide var engelsktalande, och hon kallade sig för det mesta "Shanghainese", inte Chinese) var väldigt coola och snygga, speciellt de yngre. Varuhusen var överfulla med lyxiga varor, till högre priser än här hemma faktiskt: H&M, GAP, Guess -you name it... Vi handlade ju inte så mycket i varuhusen, utan mest i så kallade Copymarkets och på Skrädderimarknader. Hur skoj som helst!
Uniformerade vakter och poliser var ungefär lika vanliga som städare. De var flitiga på att dela ut böter också :-).
Om du vill köpa den här skyskrapan till höger så kan du ringa 5118 3333. Det står på banderollen mitt på huset. Fast du bör kunna kinesiska, de var inte särskilt engelsktalande av sig. Inte ens taxichaufförerna kunde läsa västerländska bokstäver, så vart vi än åkte fick vi ta med oss lappar skrivna på kinesiska av vår fantastiska guide. Annars hade vi knappast hittat hem än :-).
Detta är vår guide. Vi älskade henne! Hon är trettio år gammal och enda barnet. Hon bor med sina föräldrar och det var de som bestämde att hon skulle utbilda sig till guide på universitetet. Hon kan, enligt egen utsago, inte städa eller laga mat för det sköter hennes mamma, medan hon jobbar för familjens försörjning. Hon gav oss lite gossip och berättade att hon har en expojkvän från en annan stad långt borta. Han är också enda barnet med ansvar för sina föräldrar. Det var en olöslig ekvation med två föräldrapar från olika delar av landet så de älskande fick inte varandra. Inga happy endings i sikte här inte.
fredag 1 juni 2012
Dark Shadows och bloggtips
Idag blev jag glad. Kikade in hos Salig-blandning och såg att min goa vän bloggar igen. Så kul! Då finns det hopp för mig med, alltså :-)...
Hipp som happ fick jag för mig att jag skulle på bio i förrgår. Har varit väldigt sugen på Dark Shadows. Vampyrer är inte riktigt min grej, men jag är väldigt svag för Johnny Depp och tycker att Tim Burton är ett geni. Ingen av dem gjorde mig besviken. Det var bar en liten twist i manuset som jag tyckte var onödig, filmen hade varit bättre utan just den grejen. Nu tänker jag inte avslöja vad det var, ifall du tänker se filmen.
Vilket jag inte rekommenderar om du:
a) är rädd för spöken
b) ogillar vampyrer och allehanda sagofigurer
c) har svårt för blod.
Det låter ju rejält läskigt, men det är faktiskt en komedi. Åldersgränsen är satt till elva år. Min elvaåring ska dock INTE se den. Så det så :-).
Min absoluta favoritfilm med Johnny Depp är för övrigt The man who cried från år 2000. Christina Ricci, en annan av mina favoritskådsar, gör den kvinnliga huvudrollen, och de är ett otroligt vackert par.
The man who Cried är definitivt ingen komedi. Se den om du vill gråta, och njut av filmmusiken, den är fenomenal! Jag har till och med köpt soundtracket.
Hipp som happ fick jag för mig att jag skulle på bio i förrgår. Har varit väldigt sugen på Dark Shadows. Vampyrer är inte riktigt min grej, men jag är väldigt svag för Johnny Depp och tycker att Tim Burton är ett geni. Ingen av dem gjorde mig besviken. Det var bar en liten twist i manuset som jag tyckte var onödig, filmen hade varit bättre utan just den grejen. Nu tänker jag inte avslöja vad det var, ifall du tänker se filmen.
Vilket jag inte rekommenderar om du:
a) är rädd för spöken
b) ogillar vampyrer och allehanda sagofigurer
c) har svårt för blod.
Det låter ju rejält läskigt, men det är faktiskt en komedi. Åldersgränsen är satt till elva år. Min elvaåring ska dock INTE se den. Så det så :-).
Min absoluta favoritfilm med Johnny Depp är för övrigt The man who cried från år 2000. Christina Ricci, en annan av mina favoritskådsar, gör den kvinnliga huvudrollen, och de är ett otroligt vackert par.
The man who Cried är definitivt ingen komedi. Se den om du vill gråta, och njut av filmmusiken, den är fenomenal! Jag har till och med köpt soundtracket.
torsdag 12 april 2012
Update
Som jag skrev tidigare, så är det mycket på G just nu, och så kommer det troligen att fortsätta hela 2012. Mitt fokus är definitivt på andra saker än att uppdatera en blogg, men samtidigt saknar jag bloggandet. Det har gått mig i blodet litegrann, även om jag är kass på foton och allt det tekniska runt omkring.
De senaste månaderna har bjudit på en del oförutsedda upplevelser, och så är det ju alltid i livet :-). Det blir inte alltid som man tänkt sig, eller blir det det?
Jag är en stor förespråkare av positivt tänkande, men det är klart att det finns en massa saker vi inte kan styra över i livet. För det mesta blir det ju bra i alla fall!
Just nu befinner jag mig i tankarna några veckor framåt, nämligen i början av maj då jag och ett gäng härliga kollegor åker på en utbildningsresa till Shanghai av alla ställen!
Här kommer en bild från den förra resan, som gick till Sydafrika. Jag längtar efter att få resa till dit på nytt, det är ett helt fantastiskt land!
Jag ska föreläsa ett pass under resan till Shanghai, och det börjar vara hög tid att förbereda manuset för den föreläsningen.
För snart två veckor sedan deltog jag i en konferens som hölls i Waterfront Conference Center i Stockholm, och där hade jag också äran att föreläsa för mina kollegor på temat Enjoying the Journey. Det var superkul!
I mars besökte jag motsvarande konferens för den finska marknaden, och fick då lyssna till bland andra min kära vän och kollega Anni, som var med till Sydafrika och även följer med till Shanghai.
De senaste månaderna har bjudit på en del oförutsedda upplevelser, och så är det ju alltid i livet :-). Det blir inte alltid som man tänkt sig, eller blir det det?
Jag är en stor förespråkare av positivt tänkande, men det är klart att det finns en massa saker vi inte kan styra över i livet. För det mesta blir det ju bra i alla fall!
Just nu befinner jag mig i tankarna några veckor framåt, nämligen i början av maj då jag och ett gäng härliga kollegor åker på en utbildningsresa till Shanghai av alla ställen!
Här kommer en bild från den förra resan, som gick till Sydafrika. Jag längtar efter att få resa till dit på nytt, det är ett helt fantastiskt land!
Jag ska föreläsa ett pass under resan till Shanghai, och det börjar vara hög tid att förbereda manuset för den föreläsningen.
För snart två veckor sedan deltog jag i en konferens som hölls i Waterfront Conference Center i Stockholm, och där hade jag också äran att föreläsa för mina kollegor på temat Enjoying the Journey. Det var superkul!
I mars besökte jag motsvarande konferens för den finska marknaden, och fick då lyssna till bland andra min kära vän och kollega Anni, som var med till Sydafrika och även följer med till Shanghai.
Här sitter Anni och jag vid hotellet i Sandton, Johannesburgs finansdistrikt. Vi är vita som lakan båda två, och lyckades båda bränna oss rejält fast vi knappt solade under resan. I Shanghai blir det i alla fall inget solande, utan mer fortbildning och så shopping på fritiden. Inte fy skam det heller!
fredag 6 april 2012
Lycka är
fredag 30 mars 2012
Fredagsmys à la Prinsessan
torsdag 15 mars 2012
HEN
Nu var det länge sedan sist! Jag har haft sjuklingar i huset i omgångar hela månaden, och massor med annat som behövt få ta min tid.
I morse satt jag och läste ett inlägg hos Magdalena Graaf och det väckte så mycket tankar att jag drabbades av akut skrivlust :-).
Hon publicerade en läsarkrönika om det nya modeordet HEN och genustänk, skrivet av en upprörd studerande. Det var kanske inte så djuplodande utan mer ett sätt för skribenten att akut få avreagera sig, men oj vad intressant det var att kika på kommentarerna! Människor med helt motsatta åsikter som alla "vet" att de har rätt.
Jag kommer inte att bli någon stor anhängare av ordet hen, men jag tycker heller inte att själva ordet är jättedramatiskt. Troligen för att jag också talar finska, och finskans hän betyder ju både hon och han.
När jag läste kommentarerna till läsarkrönikan så slogs jag av hur olika uppfattningar vi alla verkar ha om vad genustänk innebär. Många som retat upp sig på utvecklingen här i Sverige (inklusive jag själv) tycker helt enkelt att pedagogerna ska sluta fåna sig och låta barn vara barn. Låt dem leka med vad de själv vill och klä sig hur de vill, utan att signalera att något är "fel" eller "rätt". Det roliga är ju att genuspedagogerna då säger att "exakt -det är ju just det genuspedagogiken strävar till!"
Så även om vi inte alla är överens, så kan vi kanske enas om att vi önskar att alla barn får utrymme att utvecklas. Personligen tror jag inte att kön är enbart en social konstruktion, vilket verkar vara en förhärskande uppfattning bland många debattörer. Ja, alla är väl medvetna om att vi ser olika ut i kroppen, men jag tror inte att det stannar där. Jag tror att kvinnor och män delvis är olika också om vi ser till hjärnan. Inte bättre eller sämre, men olika. Och det måste vi få vara. Jag tror inte att det är "skadligt" för ett litet barn att få veta att det är en pojke eller en flicka. Det är naturligt och hälsosamt och en viktig del av identiteten.
Däremot vill jag inte att mina barn ska få olika möjligheter i skolan för att de är det ena eller det andra, det är en självklarhet. Det blir fel när "snälla" flickor används som nedlugnande faktorer i bråkiga grupper (vilket förekommer), men detta är heller inte en fråga om kön. Jag har snälla pojkar, och i synnerhet en av dem har ett väldigt milt sinnelag. Han blev placerad mellan klassens två värsta bråkstakar när han gick i trean, och läraren sade rent ut att det var för att han har en lugnande inverkan. FEL!!! Det är inget barns ansvar! Min försiktiga förhoppning är att det ur genusdebatten ska komma fram ett nytt medvetande om sådana här saker, men tyvärr riskerar de riktigt viktiga frågorna hamna i skymundan när något blir modernt och de hippa, intelligenta (?) förståsigpåarna tävlar om att vara mest "upplysta" och progressiva.
Bland oss vanliga föräldrar svämmar det över av historier om tjejer och deras föräldrar som fått kritik av dagis personalen för att barnet inte har könsneutrala kläder (dvs flickan har kjol... I rättvisans namn varför ska traditionell pojkklädsel då vara norm? Kvinnliga pedagoger som inte förstår bättre än så bör skämmas!!!), eller barn som fått sin lek avbruten och omstyrd (flickor bort ur dockhörnan, pojkar in dit osv). En av kommentatorerna på Maggans blogg ställde sig frågan varför det är så gott som bara kvinnor som driver dessa frågor? En fantastisk fråga tycker jag: Vad är det egentligen som ligger bakom? Tror vi på något plan inte att vi duger om vi är kvinnor? Har vi fortfarande inte kommit längre än så?
Det är tur att min blogg ändå är så liten, jag skulle knappast våga ställa de här frågorna om jag visste att "alla" läser den :-). Jag förstår ju att detta är en komplex fråga för många och att den väcker enorma känslor, men ändå... Varför ska vi göra det så svårt?
I många år bestod vår familj av mamma, pappa och en, två och så tre pojkar. Våra killar har alltid vetat att de är just pojkar, men de har sinsemellan varit väldigt olika: haft olika stort behov av fysisk närhet och olika intressen. De har alla haft färgglada kläder, mycket orange och rött, och även rosa. Ingen av dem har tyckt att det varit flickigt. De har inte ens funderat på saken så vitt jag vet. Två av tre söner valde textilslöjd i stället för träslöjd i skolan (den ena som enda kille i sin klass). De har fått bidra med städning och i viss mån matlagning här hemma utan att de reflekterat över det, både min man och jag bidrar ju så det kommer naturligt.
Som små har de fått leka även med dockor, varför skulle de inte det? Men det är klart, dockvagnen förvandlades ju på nolltid till en racerbil... they just couldn't help themselves... Så är det, och så får det vara.
Nu har vi ju också en tjej i familjen, och ja, vi behandlar henne verkligen som en tjej! Hon är verbal och lite kaxig bland människor hon känner, blyg bland främmande (precis som nummer tre av sönerna var). Hon tycker om pysslande lekar och dockor, men också om dinosaurer, och hon älskar att rusa runt tills hon blir svettig. Hon gillar bilar mer än någon av grabbarna gjort i hennes ålder, so what. Hon är ändå en flicka.
Vad vill jag ha sagt? Genustänk som utplånar könen-nej tack!!! Men en sund medvetenhet om vem vi är (inklusive vårt kön), och en förståelse av att både tjejer och killar KAN-ja tack! I'm all for it. Det behöver inte vara konstigare än så.
Och slutligen: jag skulle verkligen önska att vi istället för att gräva ner oss i en sådan här i-landsfråga, ägnade oss mer åt de barn som troligen inte ens kommer att leva så länge att de får uppleva sin egen pubertet. Det ena kanske inte utesluter det andra, men please, låt oss inte enbart snurra runt i vår egen lilla ankdamm... Det blir absurt i längden. Om mina barn svalt och jag hörde vad svenska föräldrar debatterade, så skulle jag troligen tycka att vi är en bunt idioter hela gänget, eller?
I morse satt jag och läste ett inlägg hos Magdalena Graaf och det väckte så mycket tankar att jag drabbades av akut skrivlust :-).
Hon publicerade en läsarkrönika om det nya modeordet HEN och genustänk, skrivet av en upprörd studerande. Det var kanske inte så djuplodande utan mer ett sätt för skribenten att akut få avreagera sig, men oj vad intressant det var att kika på kommentarerna! Människor med helt motsatta åsikter som alla "vet" att de har rätt.
Jag kommer inte att bli någon stor anhängare av ordet hen, men jag tycker heller inte att själva ordet är jättedramatiskt. Troligen för att jag också talar finska, och finskans hän betyder ju både hon och han.
När jag läste kommentarerna till läsarkrönikan så slogs jag av hur olika uppfattningar vi alla verkar ha om vad genustänk innebär. Många som retat upp sig på utvecklingen här i Sverige (inklusive jag själv) tycker helt enkelt att pedagogerna ska sluta fåna sig och låta barn vara barn. Låt dem leka med vad de själv vill och klä sig hur de vill, utan att signalera att något är "fel" eller "rätt". Det roliga är ju att genuspedagogerna då säger att "exakt -det är ju just det genuspedagogiken strävar till!"
Så även om vi inte alla är överens, så kan vi kanske enas om att vi önskar att alla barn får utrymme att utvecklas. Personligen tror jag inte att kön är enbart en social konstruktion, vilket verkar vara en förhärskande uppfattning bland många debattörer. Ja, alla är väl medvetna om att vi ser olika ut i kroppen, men jag tror inte att det stannar där. Jag tror att kvinnor och män delvis är olika också om vi ser till hjärnan. Inte bättre eller sämre, men olika. Och det måste vi få vara. Jag tror inte att det är "skadligt" för ett litet barn att få veta att det är en pojke eller en flicka. Det är naturligt och hälsosamt och en viktig del av identiteten.
Däremot vill jag inte att mina barn ska få olika möjligheter i skolan för att de är det ena eller det andra, det är en självklarhet. Det blir fel när "snälla" flickor används som nedlugnande faktorer i bråkiga grupper (vilket förekommer), men detta är heller inte en fråga om kön. Jag har snälla pojkar, och i synnerhet en av dem har ett väldigt milt sinnelag. Han blev placerad mellan klassens två värsta bråkstakar när han gick i trean, och läraren sade rent ut att det var för att han har en lugnande inverkan. FEL!!! Det är inget barns ansvar! Min försiktiga förhoppning är att det ur genusdebatten ska komma fram ett nytt medvetande om sådana här saker, men tyvärr riskerar de riktigt viktiga frågorna hamna i skymundan när något blir modernt och de hippa, intelligenta (?) förståsigpåarna tävlar om att vara mest "upplysta" och progressiva.
Bland oss vanliga föräldrar svämmar det över av historier om tjejer och deras föräldrar som fått kritik av dagis personalen för att barnet inte har könsneutrala kläder (dvs flickan har kjol... I rättvisans namn varför ska traditionell pojkklädsel då vara norm? Kvinnliga pedagoger som inte förstår bättre än så bör skämmas!!!), eller barn som fått sin lek avbruten och omstyrd (flickor bort ur dockhörnan, pojkar in dit osv). En av kommentatorerna på Maggans blogg ställde sig frågan varför det är så gott som bara kvinnor som driver dessa frågor? En fantastisk fråga tycker jag: Vad är det egentligen som ligger bakom? Tror vi på något plan inte att vi duger om vi är kvinnor? Har vi fortfarande inte kommit längre än så?
Det är tur att min blogg ändå är så liten, jag skulle knappast våga ställa de här frågorna om jag visste att "alla" läser den :-). Jag förstår ju att detta är en komplex fråga för många och att den väcker enorma känslor, men ändå... Varför ska vi göra det så svårt?
I många år bestod vår familj av mamma, pappa och en, två och så tre pojkar. Våra killar har alltid vetat att de är just pojkar, men de har sinsemellan varit väldigt olika: haft olika stort behov av fysisk närhet och olika intressen. De har alla haft färgglada kläder, mycket orange och rött, och även rosa. Ingen av dem har tyckt att det varit flickigt. De har inte ens funderat på saken så vitt jag vet. Två av tre söner valde textilslöjd i stället för träslöjd i skolan (den ena som enda kille i sin klass). De har fått bidra med städning och i viss mån matlagning här hemma utan att de reflekterat över det, både min man och jag bidrar ju så det kommer naturligt.
Som små har de fått leka även med dockor, varför skulle de inte det? Men det är klart, dockvagnen förvandlades ju på nolltid till en racerbil... they just couldn't help themselves... Så är det, och så får det vara.
Nu har vi ju också en tjej i familjen, och ja, vi behandlar henne verkligen som en tjej! Hon är verbal och lite kaxig bland människor hon känner, blyg bland främmande (precis som nummer tre av sönerna var). Hon tycker om pysslande lekar och dockor, men också om dinosaurer, och hon älskar att rusa runt tills hon blir svettig. Hon gillar bilar mer än någon av grabbarna gjort i hennes ålder, so what. Hon är ändå en flicka.
Vad vill jag ha sagt? Genustänk som utplånar könen-nej tack!!! Men en sund medvetenhet om vem vi är (inklusive vårt kön), och en förståelse av att både tjejer och killar KAN-ja tack! I'm all for it. Det behöver inte vara konstigare än så.
Och slutligen: jag skulle verkligen önska att vi istället för att gräva ner oss i en sådan här i-landsfråga, ägnade oss mer åt de barn som troligen inte ens kommer att leva så länge att de får uppleva sin egen pubertet. Det ena kanske inte utesluter det andra, men please, låt oss inte enbart snurra runt i vår egen lilla ankdamm... Det blir absurt i längden. Om mina barn svalt och jag hörde vad svenska föräldrar debatterade, så skulle jag troligen tycka att vi är en bunt idioter hela gänget, eller?
onsdag 8 februari 2012
Pastasalladslunch på Gränby
måndag 6 februari 2012
Crash boom bang...
Väl hemkommen från en intensiv och mycket lyckad jobbresa till Finland, är jag väldigt tacksam för att jag slapp vara med om det ni ser i klippet nedan... På väg ner till Åbo igår var vädret bitvis ungefär lika risigt som på filmen, men tack och lov befann jag mig på en vägsträcka med väldigt lite trafik. Filmen är mycket amatörmässig, men kolla gärna ändå... ungefär 1:10 in i klippet ser man vad som egentligen hände i fredags på en motorväg utanför Helsingfors. Ni som bor här på svenska sidan, tänk er detta på vägsträckan mellan Stockholm och Uppsala mitt i rusningstid. När allt var över hade mer än 100 bilar krockat, och sammanlagt kring 200 bilar var inblandade i plåtkrockar när man räknar med även övriga vägsträckor runt huvudstaden. Tack och lov att ingen behövde sätta livet till!!!
Kan inte låta bli att visa även detta. Det var nästan en neverending story... Samma vägsträcka, lite senare samma dag... Hörde i bilradion när ett polisbefäl berättade om en föredömlig busschaufför som hade kunnat väja för masskrocken, men såg i backspegeln att han hade ett tungt fordon bakom sig som inte skulle hinna stanna, och valde att lägga sin buss emellan för att hindra att långtradaren skulle krossa de framförvarande personbilarna. Vilken vardagshjälte! Vi har troligen den chauffören att tacka för att det hela slutade utan dödsoffer.
I morse när jag kom körande från färjan hem till Uppsala var sikten god och solen sken som om den hade betalt, men vägen var hal som bara den. Och ändå körde folk i 110 och mer! Snälla, gör inte om det! Halt väglag och dålig sikt är normalt på vintern, och det är vi som får anpassa oss efter vädret, inte tvärtom.
Kan inte låta bli att visa även detta. Det var nästan en neverending story... Samma vägsträcka, lite senare samma dag... Hörde i bilradion när ett polisbefäl berättade om en föredömlig busschaufför som hade kunnat väja för masskrocken, men såg i backspegeln att han hade ett tungt fordon bakom sig som inte skulle hinna stanna, och valde att lägga sin buss emellan för att hindra att långtradaren skulle krossa de framförvarande personbilarna. Vilken vardagshjälte! Vi har troligen den chauffören att tacka för att det hela slutade utan dödsoffer.
I morse när jag kom körande från färjan hem till Uppsala var sikten god och solen sken som om den hade betalt, men vägen var hal som bara den. Och ändå körde folk i 110 och mer! Snälla, gör inte om det! Halt väglag och dålig sikt är normalt på vintern, och det är vi som får anpassa oss efter vädret, inte tvärtom.
torsdag 2 februari 2012
Viking Line goes LHCF
Det passar kanske inte alla, men jag vill påpeka att jag förstås inte äter bara ost, korv och ägg, även om det var det som råkade finnas till hands här på färjan ikväll. Eftersom jag går på gym och på sistone har tränat rätt hårt, så äter jag lite kolhydrater, t ex pasta innan träning och trycker i mig nån frukt strax efter passet. Men i övrigt, jag fattar inte att jag inte gjort detta fullt ut tidigare... För jag har ju vetat i många år att jag är kolhydratkänslig/sockerkänslig. Det har bara verkat så radikalt, men sist och slutligen var det ju inte det. Det går lika bra att äta bär i stället för frukt, och jag gillar ju ovanjordsgrönsaker bättre än rotsaker... Nu när jag börjar få kläm på det är det lätt som en plätt!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)