onsdag 13 april 2011

LCHF

Syster yster skrev om detta för några dagar sedan, men jag hann aldrig kommentera då, så det får bli ett eget blogginlägg här i stället.
Ytterligheter är väl sällan bra, vad de än handlar om, och just när det gäller LCHF så verkar det finnas en närmast religiös övertygelse på sina håll... Märkligt att vi har ett sådant behov av att övertyga varandra om vår egen "sanning" :-).
Om någon har lyckats missa vad det handlar om så är det alltså kolhydratfattig kost det gäller. Knappast något som passar alla, men i viss mån är jag ju frestad att hålla med de nyligen väckta:
-det är uppenbart att något är fel när vi bara tycks bli fetare och fetare i vår del av världen
-det finns en logik i att äta sådant som är naturligt, vare sig det då är socker, fett eller något annat
-att äta "i enlighet med vår art" verkar inte så dumt det heller. Att sedan en stor del av jordens befolkning i praktiken är vegetarianer av antingen religiösa, ekonomiska eller filosofiska skäl är en annan sak.

Själv har jag i många år trott på den s.k GI-metoden, eller om man så vill, dieten. Det är inte en bantningsmetod, utan ett sätt att äta som ursprungligen var tänkt för diabetiker. Det fina med det hela är alltså att man strävar efter att hålla blodsockret på en så jämn nivå som möjligt (och poängen med det är i sin tur att insulinutsöndringen hålls i balans. insulinet är det mest fettlagrande hormonet i vår kropp om jag fattat rätt). Det gör man genom att begränsa intaget av kolhydrater och främst äta långsamma sådana. En som gjort GI känt för den svenska allmänheten är Fredrik Paulún, vars böcker finns även i min bokhylla. Numera har han ju eget bröd, egen muesli och mycket annat, så man kan lugnt säga att han gjort GI till sitt levebröd (!).
Då det på typiskt finländskt vis finns ett flertal diabetiker i min släkt har jag haft anledning att fundera på dessa saker och eftersom jag lätt förvandlas till en hämningslös sockerknarkare blir det ännu mera aktuellt. Jag gillar GI, och det är inte särskilt komplicerat. Mest sunt förnuft: skala bort det synliga sockret, det vita mjölet osv, och ät nyttigt.
Men, men... det som är lätt i teorin är ju inte alltid så lätt i praktiken.

Så för några år sedan i samband med en sportlovsresa lade jag märke till att en bekant åt de märkligaste frukostar innan vi gav oss ut i backarna: han knäckte ägg i en kaffekopp och blandade med grädde och slängde in koppen i mikron om vi hade bråttom på morgonen. Annars var det väldigt mycket bacon, kött och fet mat över huvud taget. Det intressanta var att jag i samma veva lade märke till hur smal han hade blivit: han måste ha tappat mist 15 kilo, och när jag frågade upp det berättade han att han övergått till s.k. stenålderskost och att han fått lindring för sin migrän och tappat i vikt på köpet. Jag var nyfiken och frågade en hel del. Förstod att kosten alltså utgick från att vi en gång i tider varit jägare och samlare och att våra kroppar är designade att äta i enlighet med det. En av dem som forskat mest kring detta är Staffan Lindeberg. Jag blev av min bekant rekommenderad en bok av honom, som jag dock aldrig läste.

Ganska snart efter denna sportlovsresa dök så LCHF (Low Carb High Fat) upp på allvar i svenska media, och då förstod jag ju att det är något som ligger rätt nära stenåldersdieten. Den hade jag ju sett ett livs levande framgångsexempel på (han är för övrigt fortfarande lika smärt, min bekant, så det var ingen jojobantning), så jag kunde inte riktigt avfärda det, även om det verkade weird med en del av de mest extrema uttalandena, som att man inte får svininfluensa eller cancer om man äter enligt LCHF...

Katrin Zytomierska, en cool tjej som folk älskar att hata, gick ner 23 kg på rekordkort tid efter sin graviditet, tack vare LCHF, och hon verkar ha fortsatt med den kosthållningen. Läste nyss på hennes blogg att hon närmar sig size zero (nu är hon ju en pytteliten människa av naturen), och det är ju intressant att man håller sig så smal när man inte väger maten, räknar kalorier eller toktränar...

Jag själv då? Jaa, vad ska jag säga. Jag vet nog mer om kost och hälsa än de flesta av mina kompisar tror jag, men att omsätta det i praktiken har inte funkat så bra alla gånger. Tycker jag har följt med debatten så länge nu att jag kanske borde göra ett allvarligt försök själv för att se hur det funkar för mig? Återkommer i så fall till det. Ett är ju säkert, påskgodiset får jag svårt att låta bli i vilket fall som helst.

Ifall du vill ha mera inspiration i ämnet så besök gärna Anna J.D Jacobssons blogg. Kan inte hjälpa att jag tycker det är tokroligt med en sockerbagare som vägrar smaka sina egna alster. Ännu en som rasat i vikt med en kombination av LCHF och GI är författarinnan Camilla Läckberg. Hon berättar om det i ett i övrigt inte så seriöst reportage i senaste Amelia :-).

3 kommentarer:

  1. Onekligen mycket intressant detta. Jag sällar mig också till skaran av dem som vet oerhört mycket mer än jag någonsin kommer att praktisera, men jag dras till lchf framför allt för att det man "får" äta ju smakar verkligt gott, till skillnad från de blaskiga lättdieter som var på modet förut.
    Haken för mig är att socker ju också smakar så väldigt gott, och om man inte äter nåt sött alls (eller ve och fasa, tappar sötlusten helt) vad ska man då förgylla tillvaron med(i matväg tänker jag då)? En biff? Njäe.. Lösning på detta eftersökes fortfarande. :)

    SvaraRadera
  2. Jo, fast jag kan nog uppleva sötsuget som så pass mycket av ett "handikapp" att jag skulle våga ta risken (!) att bli av med det... Fast dit är det ju långt, och jag tror aldrig jag skulle sluta unna mig en god chokladkaka till helgen.
    Sen är det ju helt ok med färska bär toppade med vispgrädde, och det är ju helt enligt lchf...

    SvaraRadera
  3. Jag äter enligt LCHF sedan augusti/september i fjol. Största orsaken var att jag ständigt kände mig trött och jagad, jag ville få mer energi. I början vägde jag mig inte, det gick uppemot en månad innan jag steg på vågen. Efter den vägningen och idag, så har jag gått ner ca 14 kg. Midjemåttet har minskat med lika många cm. Själv mår jag toppen! Har mer energi, orkar numera till och med ha storstädning efter kvällsskifte, tidigare fick sonen komma ur sitt rum för att ge mig fjärrkontrollen, som låg på bordet, 15 cm från mig där jag låg på soffan. Men jag saknar frukt. När man ska gå ner i vikt, ska man hålla sig till under 5 g kolhydrater/100 g, ett äpple innehåller t.ex. 12 g/100 g. Men nu, när jag har lchf mer som en livsstil, slinker det ner lite frukt nu som då. Jag menar, om jag vill äta kolhydrater är det kanske ändå bättre med ett äpple än en godispåse ;)

    SvaraRadera